Paul Jaboulet Aîné Hermitage "La Chapelle" 2001

Blev inspirerad (eller skrämd) av provningen som gjordes här och sprang ner och skramlade bland flaskorna för att fiska upp en etikettungviktare i samlingen. I början av mitt vinintresse köpte jag på mig alltför många välkända, men som det har också har visat sig, rätt så tråkiga och intetsägande vinflaskor till alltför höga priser. Har inte bestämt mig om La Chapelle tillhör dessa så vi provar "kapellets" syrahdruvor ikväll för att utröna om man gjort "ett fatalt misstag" även med denna årgång. Det är trots allt ganska kul att dricka ett vin som i årgång 1961 tillhör bland de dyraste man kan köpa eller vad sägs om 100.000:- flaskan.......någon..........?

Har inte druckit så mycket Hermitage viner över åren men man slås varje gång av hur ljus färgen på vinet är då man jämför med sysslingarna i "aussieshirazerna". De är kanske så olika att de inte ens kan anses vara släkt! De år som vinet har fått på flaskan visar sig i en liten lätt brun-röd nyans. Doften är elegant med toner av finsk lakrits, hallon, svartvinbär och lite rökig korvstoppning. Tanninerna är mjuka med en klar syraton som ger en liten lätt kolsyrekänsla och smaken är väl i balans med de mörkröda frukterna men jag upplever vinet som lite väl mjukt och lite intetsägande. En ganska kort och lätt eftersmak vilken inte lovar ett långt och utvecklande liv framöver i flaskan men vem vet?

På det hela taget ett gott vin som jag ändå tycker underpresterar i förhållande till sin ryktbarhet och pris så några fler flaskor debiteras inte på mitt kort förrän ordningen är återställd men den är mycket bättre än de "vissna" kort jag druckit från välkända Medocslott den sista tiden!

90p

Paul Jaboulet Aîné Hermitage "La Chapelle" 2001

Bodegas Protos Crianza 2004

En skön semestervecka på Mallorca erbjuder mycket sol, bad och en del god mat och nya spanska vinintryck. Vi skippar de många slätstrukna intagen och tittar närmare på någon rolig överraskning. På en stor turistort som Alcudia finner man av naturliga skäl att de flesta restaurangerna inte prioriterar kvalitén på varken mat eller vinutbud. Man kan dock ha lite tur och finna en del ljusglimtar på piren i Port d'Alcudia och även i den gamla stan (vilken för övrigt presenterar mat i en fantastisk medeltida miljö och då är det svårt att stå emot.......)

Vinet i glaset, som kommer från Ribera del Duero, är körsbärsfärgat med en gyllenbrun lagringskant. Doften är kryddigt fruktig med ton av Lindt choklad och rostad vanilj. En mjuk smak av cappuccino, vanilj, körsbär, liten russinton och en behaglig syra/tanninkomposition möter gommen. Medelkraftig i eftersmak och på det hela ett riktigt gott vin på restaurang för 18 EUR. Ser att det går att beställa på Systembolaget för 194:- och då blir det lite mer tveksamt om "värde per krona" består.

Här blir man lite mer konfunderad över prissättningen av viner på de svenska restaurangerna. Jag kan här dricka ett riktigt gott vin för under 200:- på restaurang vilket skulle vara en omöjlighet i Sverige då det här skulle betinga ett pris runt 600-1.000:- (?!) vilket det naturligtvis inte är värt. Kan ingenting om den svenska restaurangbranchens prissättning men man blir lite förvånad och ockerlampan blinkar då man tittar på Operakällans vinlista. Några exempel: Finca Sandoval 1.200:- (inköp 249:-) eller Pintia 2.250:- (inköp 359:-). Att sedan Operakällaren har ännu lägre inköpspriser på avtalen med dess importörer gör saken ännu mer förvånande. Att man skall ha en mtrlkostnad på 20% kan man väl acceptera när det gäller matdelen men hur tänker man vid prissättning av ovan viner? Det bör inte vara marginalen som är problemet för den svenska restaurangbranchen utan volymen.......eller? Ovan exempel gör att man alltsom oftast struntar i att gå ut och äta och om man mot förmodan skulle ha en sådan kväll blir det en Norrlandsguld som slinter ner!

88p


Bodegas Protos Crianza 2004
(http://www.flickr.com/photos/jlastras/2682777664/)



Bodegas Aalto 2007

Nu lämnar vi Bordeaux för ett tag och tar oss till Spanien. Med en historia på bara dryga decenniet (1999) har Bodegas Aalto rusat fram och fått ett anseende och ryktbarhet som gör mig sugen på att prova deras viner.  Med 100% tempranillo (eller tinto fino) blir man lite orolig att man skall drabbas av samma fadäs som här men jag brukar kunna lita på Ribera del Dueros viner och jag testar. Årgången bör kunna vara en bra variant då jag inte kan se att man har producerat toppvinet Aalto PS vilket gör att många av de tilltänkta PS-druvorna har hamnat i denna flaska.

Röd och lite blåblodig ton rullar runt i glaset och doften lovar choklad, Rollokola, vanilj, bra ek och körsbär. Smaken är mjuk med lagom tanninsträvhet, mycket pepparkraft, syltig örtighet och tobak. Lite spektakulärt för att komma från Spanien men mycket gott om man dricker det i ensamt majestät. I lite finare sällskap upplever jag att det inte har det där djupet och komplexiteten man först anade och smakade av. Det vill på att falna av med timmarna i karaff och jag har svårt att sätt fingret på vad det är som händer. På det hela ett gott vin vilket ger lite mersmak och jag vill gärna prova PS för att testa skillnaden även om PS lämnar en besk eftersmak på bankkontot.

Köp kan rekommenderas på www.decantalo.com för EUR 25:- istället för att bli rånad på Systembolaget för 349:-.

91p

Bodegas Aalto 2007

Ch.Pichon-Longueville Comtesse de Lalande 2001

2e Cru Classé 1855. Claretreduceringen del 3 och vi hamnar i södra Pauillac i gränsen mot St. Julien. Nära granne med Ch. Latour och slottets anseende (och även priset) befinner sig i den övre skalan på Medochalvön så förväntningarna är ganska höga vid denna korkdragning.

En förvånadsvärd gyllenbrun ton möter oss i glaset och skulle jag inte ha flaskan i handen skulle jag nog utifrån färgen gissa att vinet hade 15-20 år på nacken. En mjuk och len doft av soja, ek, svartvinbär, mogna plommon, russin, körsbär och en liten hint av fuktigt hö så här 10 år efter skörden. Smaken är dock ingenting speciellt att skriva hem om. En ganska svag lite bitterbesk fruktcocktail med mycket kort eftersmak och medelsträva tanniner indikerar att vi har att göra med ett mediokert hantverk som definitivt inte svarar upp mot förväntningarna jag hade innan jag smakade av vinet. Utvecklingen under kvällen stannar också upp och jag upplever inte några nya vackra sensationer komma fram från den ena karaffänden.

Mest besviken blir jag trots allt på mig själv då detta är en av de dyrare viner jag inhandlat. Hur i h-vete kan jag gå och betala 686:- i december 2004 för ett vin med detta högst medelmåttiga smakintryck? Att själv bidragit med några 1.000-lappar till den vansinniga prisstegring som skett i regionen strör ännu mera salt i såren. I vissa fall kan jag ha förståelse för att vissa smakstilar inte passar mig (läs nedan Domaine Pegau) men kan ändå intuitivt förstå att smakerna som utvecklas i denna typ flaska har sin breda uppskattning. I ovan flaska har jag däremot ingen förståelse för hur man kan finna en uns av storhet då det finns väldigt lite att uppskatta. Balanserad:javisst! Mild:javisst! Menlös:javisst! Vinet är inte dåligt men otroligt överprisat och i fortsättningen kommer jag lämna denna produktion till de asiatiska triaderna!

85p

Ch.Pichon-Longueville Comtesse de Lalande 2001

Ch. Lynch-Bages 2002

5e Cru Classé 1855. Claretreduceringen del 2 forsätter och vi tar oss ytterligare några kilometer söderut inom Pauillac och hamnar hos familjen Cazes slott strax söder om byn Pauillac. Jag gillar denna del av Medoc då de flesta viner jag smakat härifrån har hållit hög klass till skillnad från St. Estèphes varianter som jag hittills inte uppskattat alls.

Färgen är djupröd med ljusrosakant och doften genomsyras av en svartvinbärsgele som är välkomponerad och kontrollerad. Smaken framträder lite lent i mjuk tjära, mocca, grön peppar och svartvinbärssylt. Frukten är dock ganska svag och eftersmaken är väldigt kort. Ett gott vin att dricka en kväll tillsammans med en kycklingsallad med inget jag skulle köpa fler flaskor av.

88p

Ch. Lynch-Bages 2002

Ch. Clerc-Milon 2000

5e Cru Classé 1855. Claretreduceringen del 1 i lagret har börjat och vad passar bättre än att röra sig någon kilometer söderut från min tidigare "Cossammandrabbning" i södra St Estèphe. Vi förflyttar oss till norra Pauillac och hamnar precis mellan storheterna Mouton & Lafite vilket kanske innebär en smakförskjutning åt det kraftigare cabhållet?
Färgen är mörkröd med toner av ljusbrun glaskant som antyder att vinet inte är purungt men ändå inte har 20 år på nacken. Doften genomsyras av en renhet i välavvägd svartvinbär, mineralstänk, tobak, härlig moccatryffel och penndrag. Smaken är balanserad med angenäm tanninkomposition och fruktkompotten är närvarande på ett bra och välavvägt sätt. Eftersmaken är medellång och jag tror att vinet har nått sin topp i min bordeauxvärld för jag vill ju inte lagra sönder vinerna på samma sätt som "Cos:arna". Så här tycker jag en god flaska vin skall smaka. Inget överdåd utan en elegans och avvägning som är ett nöje att uppleva. 

Kan däremot inte förstå de många upplevelser där alla vittnar om bordeauxvinernas ypperliga och fylliga karaktär som gör att de passar kanonbra till smakrika köttbitar. Jag upplever att frukten i de jag hittills druckit är på tok för svag för att komma fram genom smakkompotten vid ovan servering. Ge mig en Napacab eller liknande som slår igenom smakmuren från maten och använd bordeauxvinerna till något lättare mat då de gör sig mer rättvisa här!

90p

Ch.Clerc Milon 2000

Greenock Creek Alices Shiraz 2001

En Hummer H1 från Barossa Valley har anlänt och det tarvas noggranna förberedelser för att göra detta vins nedslag i glasen rättvisa. Greenock Creek är en liten producent i centrala Barossa med en produktion på endast 2500 lådor och har under åren byggt upp ett gott rykte inom den australiensiska vinvärlden så det här måste givetvis provas.

Vi möts av en gyllenbrun kant med en typisk barossalik mittdel av mörkröd köttcentral. Doften genomsyras av den typiska fruktdrivna shiraztonen vilken bubblar av mörkröd frukt, svartvinbär, syltiga björnbär, svarta russin, mörka dadlar, lakrits och peppar. Här upplever jag smaken lite för portvinslik för att alla de fantastiska dofterna skall samlas och utvecklas i gommen. De 15,5% förstör en del av den fantastiska potentialen i vinet och jag undrar hur detta smakade för 5 år sedan då frukten kanske var lite mer framträdande. Ett gott vin men knappast värda 98 RP-points..........................................................

91p

Greenock Creek Alices Shiraz 2001

Domaine du Pegau Chateauneuf du Pape 2007 Cuvee Reserve

Ja då var vi där igen med ett vin som man förväntas lovorda och tycka är fantastiskt och det är alltid lika roligt att pröva dessa för första gången för att få en uppfattning av sina egna smakpreferenser. Har bara druckit La Nerthe tidigare från regionen och var då inte speciellt imponerad men tänkte väl att vi provar det bästa?! (jaja.....inte DaCapo!) som finns för att få ett riktigt smakprov på vad området har att erbjuda.

Färgen är mellanröd, medium fyllig och doftar lite jultoner med pomerans, julskinkans lagerblad, örter och lavendel. Körsbärssmaken hittar sin väg genom lite kärva tanniner med en ganska alkoholstark eftersmak men jag kan bara inte gå igång på detta............WS95, RP95, IWC 94....kan fortsätta hur länge som helst men detta är uppenbarligen inte heller något favoritområde i vinvärlden. De genomgående örtdominerande tonerna tar över och gillar man inte kryddan så gillar man uppenbarligen inte stilen i denna "druvröra". Snart kanske man blir omyndigförklarad på blogspot efter alla dessa franska vinkapningar...................................

86p

Domaine du Pegau Chateauneuf du Pape 2007